Ingen jag känner har utbildnign för existens
Malin och Madde måste va här, det är vi, det är ju så det är. Eller, det va iaf, det va, vi behöver varandra, men ingen kan ta hand om de andra. I helvete, dom måste va här, det måste va vi igen, det måste va 9E, vi behöver inte det här, inte InfoKomp, inte Lillerud, vi behöver bara varandra, men vi kan inte ta hand om varandra, och det är det som gör så förbannat ont. Titta bara på oss, Sandra ränner hos BUP, och jag fattar inte vad som hänt och när det hände, Malin svälter sig själv och jag vet att även hon har sina egna problem, ändå är det hon som tar hand om oss andra mest, Madde är där, men ändå inte, hon har försvunnit, hon sitter i det där jävla Kristinehamn och röker sin förbannade vattenpipa och dricker sin förbannade sprit, och jag själv, själv vet jag inte, jag har ju inga exakta problem, jag bara tar åt mig av gamla minnen jag borde ha glömt, och alla andras problem, jag vill bara elak och bara strunta i dom, men det gör så jävla ont att se dom, för dom lider ju så mycket, och det finns ingen vi kan göra för varandra, för vi är inte där längre.
Tänk, när jag satt i klassrumet och grät och förtvivlat försökte få fram det här, men allt jag fick fram va "Madde och Malin". Sen kom det inget mer, kanske gick det upp för mig vad jag ville säga och jag hann stoppa mig själv. Jag är jätte dålig på att inse sanningen. Det gör ont, så in i helvetes ont.
Jag har mått dåligt länge, men bara försökt förtränga det, både för mig själv och alla andra och jag började skära mig i sexan. Jag har en helt förjävlig familjesituation, med en mamma som knappt förstår när man pratar med henne och en ekonomi som är åt helvete och en pappa som är ett pucko. Plus en fucked up hjärna på det. Och så har det varit ett bra tag, ca 4-5 år, om du inte har insett att allt det tär på mig är du blind.
Och börja våga prata med oss! Vi är dina vänner, vi älskar dig, vi vill att du ska prata med oss om hur du upplever oss, och allt annat. Vi vill att du ska må bra.
